oktoberland

ligger på min gräns när det gäller tålamod... Vågar du verkligen pressa det lite till?

I want to see you try!

Remember

I fredags var det daxs för begravning. En tung dag! Den sista i den generationen har fått somna in, hela 93 år gammal och inte varit mycket sjuk i sitt långa liv. Så ingen kan klaga på att han levde något annat än ett långt och rikt liv. Men jag måste erkänna att en del av mig trodde ett tag att han skulle nå 100 sträcket. 

 

Det jobbigaste för mig på begravningar är inte att sitta och lyssna på deras livshistoria, eller sjunga sångerna.

 

För mig att det jobbiga att gå fram till kistan och säga hejdå. Men inget är så jobbigt som att se dem som man älskar i tårar och veta att det finns ingenting jag kan göra för dom mer än att hålla dem i handen. 

 

Men jag vill ändå påstå att vi inte sa hejdå. Hejdå finns inte. Det var ett tillfälligt avsked, tills vi ses igen!