oktoberland

Snacka om att det var länge sen jag skrev här. Och så mycket har hänt sen dess.

5 oktober gifte vi oss i svedala kyrka. Helt underbar präst är Lars som vigde oss. Det blev verkligen en dag att minnas, men att gifta sig höggravid var väl kanske inte det bästa valet.
Efter bröllopet började jag få problem med foglossning och det slutade med att jag först blev sjukskriven och sen fick jag graviditets penning och var hemma.

Fick reda på att jag var gravid ungefär 10 dagar innan vi skulle åka till USA.
Första beräknade dagen var 12 december.
Efter första ultraljudet i vecka 18 så sa barnmorskan att det var en liten gosse. Men eftersom han var så liten så vågade hon inte säga säkert. BM tyckte han var för liten så vi hamnade på ett extra ultraljud. På extra ultraljudet så upptäckte dom att han var inte så långt utvecklad, vilket berodde på att BF var fel. Nya dagen blev 24 december, alltså julafton. Så länge knytet var okej så spelade ju inte det någon roll exakt vilken dag han kom. Plus att det är cirka 5% som föder på beräknad dag.

Veckorna gick och efter en rutinkontroll hos min barnmorska i Arlöv (kan varmt rekommendera dom), så tyckte hon att han kändes stor så vi fick ett nytt ultraljud inbokat på BVC i Malmö.
När vi kommer dit så tycker den BM att han känns liten. Men han var aldrig särskilt samarbetsvillig så han var inte så lätt att mäta eller hitta hjärtljud på. Hon tyckte han var så liten att vi fick boka in ett nytt ultraljud.

Den 4 december (onsdag) var vi på morgonen på ultraljudet, då uppskattade hon att han vägde 2800 och skulle väga cirka 3200 vid födsel.
Samma kväll vid 22:30 så går mitt vatten, i sängen =/
Ringde till förlossningen eftersom jag inte fått värkar än. Vi åkte in på kontroll och det blev första besöket av många. Jag blev hemskickade igen för att det bara var vattnet. Vid ett på natten började värkarna.
Vi åkte fram och tillbaka till förlossningen, mitt i stormen Sven.
Till sist på torsdag kvällen/natten så blev jag inlagd på prenetalavdelningen. Mamma åkte hem för att sova och tanken var att hon skulle avlösa Eli så han också skulle få sova. Men så blev det inte. Vid 5 på morgonen kom sköterska och berättade att det var dags att åka ner till förlossningen. Så vi ringde mamma, medans vi väntade på att bli hämtade.
Vi kom ner till förlossningen 6 på morgonen på fredagen. Åh lustgas...
Vi 10 började värkarna bli värre.
Vid ett fick jag den första ryggmärgsbedövningen. Den tog inte som den skulle så jag fick en till.
Barnmorskan jag hade mellan 7-14, var ny och när det hon skulle sluta för dagen så kom hon in och sa att hon ville stanna men kunde bara stanna tills klockan 5.

6 december kl 16:16 kom världens finast Timothy till världen. Den känslan går inte att förklara, när man får hålla sitt barn för första gången.
Eli grät, mamma grät och jag kunde inte fatta att det var sant.

Han vägde 2800 och var 48 lång. En liten kille =).

Dagen efter förlossningen så fick vi träffa läkaren på en rutinkontroll. Där märkte han att Timothy har en missbildning av urinröret som heter Hypospadi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Hypospadi), han har dock en mild form av detta. 1 av 300 pojkar om året är födde med denna typ av missbildning. Hypospadi är när urinröret inte växt hela vägen upp till ollonet. Detta sker när könet utvecklas i magen och är oftast inget som kräver akut operation.

I mars träffade jag och Timothy läkarna i Lund för första gången.
De vill göra operationen antingen när han är 1½ eller vid 4-5 år ålder. Det lutar mot att gör operationen när han är liten för att han inte ska behöva minnas det.
Men bara tanken på att han ska ligga inne på sjukhus och att han ska behöva opereras tynger. Jag vet att det är långt fram och jag försöker att inte tänka på det men det går inte.
Jag vet att det kommer gå bra, det måste det....



https://cdn2.cdnme.se/2320356/6-3/img_1226_5365fb70e087c30888e0695f_thumb.jpg

ligger på min gräns när det gäller tålamod... Vågar du verkligen pressa det lite till?

I want to see you try!

Remember

I fredags var det daxs för begravning. En tung dag! Den sista i den generationen har fått somna in, hela 93 år gammal och inte varit mycket sjuk i sitt långa liv. Så ingen kan klaga på att han levde något annat än ett långt och rikt liv. Men jag måste erkänna att en del av mig trodde ett tag att han skulle nå 100 sträcket. 

 

Det jobbigaste för mig på begravningar är inte att sitta och lyssna på deras livshistoria, eller sjunga sångerna.

 

För mig att det jobbiga att gå fram till kistan och säga hejdå. Men inget är så jobbigt som att se dem som man älskar i tårar och veta att det finns ingenting jag kan göra för dom mer än att hålla dem i handen. 

 

Men jag vill ändå påstå att vi inte sa hejdå. Hejdå finns inte. Det var ett tillfälligt avsked, tills vi ses igen! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är snart ett år sen du lämnade oss min fina Maja, men mitt hjärta är fyllt av fina minnen av dig. Men jag har inte funnit friden i att tänka på dig utan att gråta inombords ännu. Jag hoppas att du nu slipper all smärta och att du inte är något annat än lycklig med stora berg att ostbågar, kalkonskinka och stora skålar med tonfisk. Jag vill att du ska veta att du är saknad, varje dag ♥

 

 

 

 

Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att någon gång vara tillräcklig, på alla sätt och vis. Men det ser inte ut att ske. 

 

Jag och sambon har tagit oss an hunden Gaston som är en 6 årig jack russel... 

 

Han är världens gulligaste och älskar att mysa men han är långt ifrån problemfri. 

Han skäller, kan inte gå i koppel, flippar ut när han ser andra hundar och har tidigare haft problem med att han gjort sina behov inomhus (men det har inte hänt här än). 

 

Han och min katt kommer verkligen inte överens alls.. 

 

Jag blir så frusterad när han inte lyssnar på mig. 

 

Jag fick några tips med hur jag ska göra för attl lära honom att inte dra i kopplet, Så det har blivit mycket bättre.. 

 

Jag fick frågan idag, kan man förlåta ens partner när de varit otrogna?

 

Jag visste ärligt inte ritkigt vad jag skulle svara. Alla är olika, tar det olika hårt, och har olika känslor för personen som gjorde de. Alla människor är unika och med det i tankarna så ska jag förklara från min synvinkel.

 

Jag är vän med mitt ex som var otrogen, på många sätt.

Det tog oss väldigt lång tid att komma hit, under tiden pendlade jag mellan att vara arg och ledsen. Men oftast hoppades jag på att vara arg för det var så mycket lättare att hanteras med än att vara ledsen.

Vi höll kontakten från och till och emellanåt bröt jag den helt för att jag inte klarade det och för att det kändes som att vi bara gjorde det värre för varandra. Men samtidigt visste vi att vi alltid skulle finnas för varandra i dom där svåra stunderna.

 

Jag började släppa hans otrohet när han erkände det som jag "anklagade" honom för.

 

Jag har förlåtit honom men inte det han gjorde. Det lever kvar. Känslan lever kvar. Känslan att inte vara tillräcklig som patner som människa. Det lever kvar, och jag tror att det kommer leva kvar delsvis väääääldigt länge.

 

Jag är väldigt glad att vi kan ha denna kontakten och umgås. Och jag är väldigt glad för att både hans och min sambo är okej med detta. Jag har inget att dölja och ingen anledning till det heller.

 

Jag "misste" en patner men van något mycket mer värdefullt en vän =)!

 

Så kan man förlåta, ja men det måste få ta sin tid!

Det måste vara okej att ibland sakna det man hade.

 

Jag saknar ibland tiden när vi var runt 15-16, när det värsta som kunde hända var att man inte fick vara ute länge. När man inte insåg faran i att umgås med folk som man inte kände. När man gjorde vad man ville utan att bry sig om konsekvenserna.

Men framförallt saknar jag allt det roliga vi gjorde, särskilt när vi var så sjukligt uttråkade och trötta.

 

Det känns som ett blott minne, en droppe i ett hav av minne...

 

Det är ju

Men man måste ju gilla att man snabbt ser vem som är ens vän och vem som inte är det...

Frågan är dock hur man ska tolka det när folk tar bort en som vän... är det då bara på fb eller är det allvarligt?

Hon har den senaste tiden rasat i vikt och ändrade sitt beteende.

Ett besök hos veterinären , visade att hennes njurar var stora som knutnävar. Veterinären sa att detta kunde bero på en infektion men han trodde mer att det var kronoiskt och att hennes kropp har lärt sig hantera smärtan, vilket betyder att hon aldrig haft ont. Men för att vara säker på att det inte var en infektion så fick vi medicin till henne och special mat samt ett återbesök tre veckor senare.

Hon blev bättre med tabletterna och allt såg lite ljusare ut..

Men de senaste dagarna innan återbesöket, gick hon tillbaka till ett mer likt beteende som innan hon fått medicin.

När vi kom till veterinären så kände han på henne lite, sen tittade han på oss och sa; Jag är ledsen men det är som jag trodde och vi kan försöka behandla henne men vi kommer utsätta henne för mycket smärta för något som kommer att komma tillbaka.. Mitt råd är att hon får somna in.. Men det är ni som bestämmer.

Eftersom vi inte ville att hon skulle lida valde vi att låta henne somna in.

Mamma höll henne när hon fick sprutan, och Maja blev skit arg.

Sen tog jag henne och höll henne tills hon somnat helt..

Jag vet att detta var för hennes bästa men det gör det inte lättare.