oktoberland

 

 

Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att någon gång vara tillräcklig, på alla sätt och vis. Men det ser inte ut att ske. 

 

Jag och sambon har tagit oss an hunden Gaston som är en 6 årig jack russel... 

 

Han är världens gulligaste och älskar att mysa men han är långt ifrån problemfri. 

Han skäller, kan inte gå i koppel, flippar ut när han ser andra hundar och har tidigare haft problem med att han gjort sina behov inomhus (men det har inte hänt här än). 

 

Han och min katt kommer verkligen inte överens alls.. 

 

Jag blir så frusterad när han inte lyssnar på mig. 

 

Jag fick några tips med hur jag ska göra för attl lära honom att inte dra i kopplet, Så det har blivit mycket bättre.. 

 

Jag fick frågan idag, kan man förlåta ens partner när de varit otrogna?

 

Jag visste ärligt inte ritkigt vad jag skulle svara. Alla är olika, tar det olika hårt, och har olika känslor för personen som gjorde de. Alla människor är unika och med det i tankarna så ska jag förklara från min synvinkel.

 

Jag är vän med mitt ex som var otrogen, på många sätt.

Det tog oss väldigt lång tid att komma hit, under tiden pendlade jag mellan att vara arg och ledsen. Men oftast hoppades jag på att vara arg för det var så mycket lättare att hanteras med än att vara ledsen.

Vi höll kontakten från och till och emellanåt bröt jag den helt för att jag inte klarade det och för att det kändes som att vi bara gjorde det värre för varandra. Men samtidigt visste vi att vi alltid skulle finnas för varandra i dom där svåra stunderna.

 

Jag började släppa hans otrohet när han erkände det som jag "anklagade" honom för.

 

Jag har förlåtit honom men inte det han gjorde. Det lever kvar. Känslan lever kvar. Känslan att inte vara tillräcklig som patner som människa. Det lever kvar, och jag tror att det kommer leva kvar delsvis väääääldigt länge.

 

Jag är väldigt glad att vi kan ha denna kontakten och umgås. Och jag är väldigt glad för att både hans och min sambo är okej med detta. Jag har inget att dölja och ingen anledning till det heller.

 

Jag "misste" en patner men van något mycket mer värdefullt en vän =)!

 

Så kan man förlåta, ja men det måste få ta sin tid!

Det måste vara okej att ibland sakna det man hade.

 

Jag saknar ibland tiden när vi var runt 15-16, när det värsta som kunde hända var att man inte fick vara ute länge. När man inte insåg faran i att umgås med folk som man inte kände. När man gjorde vad man ville utan att bry sig om konsekvenserna.

Men framförallt saknar jag allt det roliga vi gjorde, särskilt när vi var så sjukligt uttråkade och trötta.

 

Det känns som ett blott minne, en droppe i ett hav av minne...